Ända sedan jag bodde i Brighton 1999 har jag varit helt såld på brittisk engelska. När någon pratar med en sådär riktigt distinkt, vackert uttal sitter jag som en fåne och bara lyssnar på ljuden som kommer, på diftongerna, på alla R som stoppas in där de ska och tas bort där de ska vara tysta.

Så gissa hur glad jag är idag när jag precis har pratat med cool ung trainee som dels pratar med en sådan vacker accent, dels räddar världen på sin fritid? Jag gissar att jag får skärpa mig på intervjun så att jag faktiskt lyssnar på vad han säger, inte bara hur han gör det.