När man börjar som egen företagare är ordet ”Ja!” (med utropstecken) det enda som funkar. ”Ja! Jag kan absolut ta det här uppdraget!”. ”Jaså, det ska utföras söndag morgon klockan 06.30 tio mil utanför stan? Inga problem, det fixar jag!”. Man har precis gjort något som alla tycker är galet och startat eget, då måste man få det att funka och dra in pengarna som behövs. Och då svarar man ”Ja!” så fort tillfälle ges.
Nu sitter jag i den lyxiga situationen att jag inte måste tacka ja till allt. Jag har förmånen att jobba med många redaktörer som kommer med roliga jobb som ska utföras på vanlig arbetstid (oftast i alla fall, i höstas blev det i alla fall ett samtal till Mexico City klockan 21 en fredagskväll).
Och de senaste åren har jag fått börja säga nej. Ibland för att jobb krockar tidsmässigt med varandra, ibland för att stora jobb kommer vid en tidpunkt när kalendern redan är så gott som full. Ska resultatet bli så bra att jag stolt kan stå för det, då krävs det ibland ett nej till det som inte får plats. Men oj vad svårt det är! Särskilt när jobben är stora och roliga och utmanande, då svider det att skicka iväg det där nejet. Det svider att inte få göra jobbet, men jag inser att någonstans är det det jag måste göra. Att ta på sig så mycket att det inte finns några, absolut inga alls, marginaler kvar håller inte i längden, vare sig för mig eller för kvaliteten på arbetet. Då är det bättre för alla att jag tackar nej.
Men oj vad roligt det hade varit att få säga ”Ja!”.
ps. alla redaktörer, ni får självklart fortsätta att komma med förslag, jag tackar fortfarande med glädje ”Ja!” till det mesta.
Senaste kommentarer