Alster nummer två från helgens kurs. Uppgiften: skriv en krönika på 2500 tecken. Du har tjugo minuter på dig. (och förlåt alla kära vänner i Stockholm, den är inte personligt menad 🙂
”Och när kommer du till Stockholm nästa gång då, så att vi kan ta en lunch?”
Frågan är lika vanlig som den är irriterande. Framförallt är det självklarheten som kliar som ett myggbett i öronen. ”När kommer du till Stockholm nästa gång?”.
Alla som bor och jobbar någonstans utanför Mälardalens centrum har fått den. Telefonsamtalet flyter på bra, samarbetet har gått fint med kollegan i Stockholm och nu sitter man där och pratar och skissar på de sista detaljerna. Deadline är nära, projektet ska snart avslutas och förmodligen ligger det bara snälla avsikter bakom. Lite som när man springer på en gammal kompis från skolan som man inte har sett på länge – ”Hej, hur är läget med dig, vad gör du nuförtiden, vi måste ta en lunch någon dag.”
När. Kommer. Du. Till. Stockholm.
När. Som om det vore en självklarhet att alla människor som inte råkar bo i huvudstaden konstant längtar dit. Konstant har resplaner på gång, konstant måste dra sig till denna metropol där allt i riket händer och som ingen kan klara sig utan en längre tid.
Och ja. Självklart händer det mer i Stockholm än i Korpilombolo. Självklart är det fler människor som har ärenden till en stad i miljonklassen än till en liten by ute på landet. Och självklart är det fler företag som har sina huvudkontor i Stockholm än i Göteborg.
Men det är lika långt åt andra hållet.
Bara för att Stockholm finns är det inte säkert att jag behöver åka dit.
Inte ”de närmsta månaderna”. Inte ”under hösten”. Inte ”nästa gång”.
Om bara ordföljden vändes. Om bara ”När” byttes mot ”Har du några planer på” så skulle frågan inte alls skava på samma sätt, inte skava alls faktiskt. Då skulle det inte finnas några förväntningar på att din hemmaplan är mycket viktigare än min hemmaplan, att din hemort är en så mycket mer självklar mötesplats än min och ett underförstått budskap om att jag hela tiden hyser en längtan till din plats på jorden som du inte behöver återgälda.
Jag vet, det är inte världens undergång. Det är ingen som far illa av det här oskicket, ingen som dör eller svälter ihjäl. Men det är ett skavsår i själen, en irritation över att hela tiden få höra att platsen där du bor är det självklara och mitt det sekundära.
Jag bor här. Jag har en hel värld att upptäcka. Och det är inte alls säkert att de resor som står i min kalender med nödvändighet måste innebära en sväng via Stockholm.
Senaste kommentarer