Tänkte jag skulle lägga ut vad jag skrev på kursen i helgen. Det här var lunchuppgiften dag ett: gå ut på gatorna runt Slussen, iaktta vad ni ser och skriv sedan cirka 2500 tecken. Jaget ska vara närvarande men inte synligt.
(jag vet att den är på gränsen till klyschvarning, men betänk att jag bara hade en lunchrast på mig att äta, iaktta och få ihop något på pappret):
”Kan en byggarbetsplats egentligen vara vacker? Besöker du Södermalmstorg en råkall, om än solig, novemberdag är svaret väldigt tveksamt.
Allt är grått. Inte på något mjukt, dimmigt sätt utan med en betonghård stämpel som går igen i allt från mark till hus till ljudet från slagborren som bit för bit håller på att riva ner Kolingsborg. En grå bob cat åker omkring i det grå dammet och samlar ihop de kantiga grå bitarna som samlats i skräpiga grå högar längs med slagborrens väg.
Och överallt staket. Höga staket med skrikande skyltar i orange som i korthuggna ordalag förklarar att det är tillträde förbjudet, att gångtrafikanterna hänvisas och att vägen minsann upphör så var så god och flytta på dig. Flytta på dig.
Inte konstigt att allt är i rörelse. Människorna går, springer, cyklar, hoppar, ingen står still, inte ens de som står i busskuren och väntar på att nästa blå buss ska stanna till är mentalt just här på Södermalmstorg. För vem vill egentligen stå här i alla bullriga bussljud och all grå betong? Inte undra på att de redan är på väg någon annanstans via telefonerna de kramar i sina händer.
Bussarna kommer som på ett löpande band, stannar släpper av släpper på gasar och åker i en rörelse som aldrig avstannar. De som går av försvinner på en gång, iväg från det skuggiga torget. Inte ens det vita, bastanta Stadsmuseet håller sig stilla utan förklarar på stora skyltar att det visst inte är här just nu utan på utflykt i staden i väntan på att ombyggnaden ska bli klar.
Och samtidigt som rörelsen tar musten ur betraktaren som ser alla försvinna så finns här ändå en slags hoppfullhet i förändringen i sig. Att själva byggandet, rivandet, dammandet visar på en ostatiskhet både i platsen och i samhället som väcker tankar om en vackrare framtid.
På informationsskylten beskrivs platsens historia, hur den byggts om gång på gång på gång, minst en gång per sekel, ja hur alla från drottning Kristina till graffiti-konstnärer haft en tanke på hur platsen kan vara tillsammans med staden. Inte samma tanke, gud bevars. Vem kan ha samma tanke om en plats som är i konstant rörelse? Men ändå, en tanke om att vi genom att förändra platsen, staden och oss själva kan bygga en bättre framtid.
Och bara en liten, liten bit därifrån, en smal gränd och några trappor uppåt med uppifrånperspektiv på allt som rör sig där nere i trafikkarusellen så är rörelsen inte längre stressig, rivningsarbetena inte längre fula. Allt är istället bara en del i den större förändringen som lovar att vi, även om vi inte alltid är säkra på att vi har de bästa idéerna, i alla fall försöker vårt bästa att förvandla staden till det bättre, kanske till och med skapa en plats med fläckar av skönhet där vi vill stanna till och vara istället för att bara gå konstant vidare.”
Senaste kommentarer