Blogg

Alster nummer två

Alster nummer två från helgens kurs. Uppgiften: skriv en krönika på 2500 tecken. Du har tjugo minuter på dig. (och förlåt alla kära vänner i Stockholm, den är inte personligt menad 🙂

”Och när kommer du till Stockholm nästa gång då, så att vi kan ta en lunch?”

Frågan är lika vanlig som den är irriterande. Framförallt är det självklarheten som kliar som ett myggbett i öronen. ”När kommer du till Stockholm nästa gång?”.

Alla som bor och jobbar någonstans utanför Mälardalens centrum har fått den. Telefonsamtalet flyter på bra, samarbetet har gått fint med kollegan i Stockholm och nu sitter man där och pratar och skissar på de sista detaljerna. Deadline är nära, projektet ska snart avslutas och förmodligen ligger det bara snälla avsikter bakom. Lite som när man springer på en gammal kompis från skolan som man inte har sett på länge – ”Hej, hur är läget med dig, vad gör du nuförtiden, vi måste ta en lunch någon dag.”

När. Kommer. Du. Till. Stockholm.

När. Som om det vore en självklarhet att alla människor som inte råkar bo i huvudstaden konstant längtar dit. Konstant har resplaner på gång, konstant måste dra sig till denna metropol där allt i riket händer och som ingen kan klara sig utan en längre tid.

Och ja. Självklart händer det mer i Stockholm än i Korpilombolo. Självklart är det fler människor som har ärenden till en stad i miljonklassen än till en liten by ute på landet. Och självklart är det fler företag som har sina huvudkontor i Stockholm än i Göteborg.

Men det är lika långt åt andra hållet.

Bara för att Stockholm finns är det inte säkert att jag behöver åka dit.

Inte ”de närmsta månaderna”. Inte ”under hösten”. Inte ”nästa gång”.

Om bara ordföljden vändes. Om bara ”När” byttes mot ”Har du några planer på” så skulle frågan inte alls skava på samma sätt, inte skava alls faktiskt. Då skulle det inte finnas några förväntningar på att din hemmaplan är mycket viktigare än min hemmaplan, att din hemort är en så mycket mer självklar mötesplats än min och ett underförstått budskap om att jag hela tiden hyser en längtan till din plats på jorden som du inte behöver återgälda.

Jag vet, det är inte världens undergång. Det är ingen som far illa av det här oskicket, ingen som dör eller svälter ihjäl. Men det är ett skavsår i själen, en irritation över att hela tiden få höra att platsen där du bor är det självklara och mitt det sekundära.

Jag bor här. Jag har en hel värld att upptäcka. Och det är inte alls säkert att de resor som står i min kalender med nödvändighet måste innebära en sväng via Stockholm.

Alster nummer ett

Tänkte jag skulle lägga ut vad jag skrev på kursen i helgen. Det här var lunchuppgiften dag ett: gå ut på gatorna runt Slussen, iaktta vad ni ser och skriv sedan cirka 2500 tecken. Jaget ska vara närvarande men inte synligt.

(jag vet att den är på gränsen till klyschvarning, men betänk att jag bara hade en lunchrast på mig att äta, iaktta och få ihop något på pappret):

”Kan en byggarbetsplats egentligen vara vacker? Besöker du Södermalmstorg en råkall, om än solig, novemberdag är svaret väldigt tveksamt.

Allt är grått. Inte på något mjukt, dimmigt sätt utan med en betonghård stämpel som går igen i allt från mark till hus till ljudet från slagborren som bit för bit håller på att riva ner Kolingsborg. En grå bob cat åker omkring i det grå dammet och samlar ihop de kantiga grå bitarna som samlats i skräpiga grå högar längs med slagborrens väg.

Och överallt staket. Höga staket med skrikande skyltar i orange som i korthuggna ordalag förklarar att det är tillträde förbjudet, att gångtrafikanterna hänvisas och att vägen minsann upphör så var så god och flytta på dig. Flytta på dig.

Inte konstigt att allt är i rörelse. Människorna går, springer, cyklar, hoppar, ingen står still, inte ens de som står i busskuren och väntar på att nästa blå buss ska stanna till är mentalt just här på Södermalmstorg. För vem vill egentligen stå här i alla bullriga bussljud och all grå betong? Inte undra på att de redan är på väg någon annanstans via telefonerna de kramar i sina händer.

Bussarna kommer som på ett löpande band, stannar släpper av släpper på gasar och åker i en rörelse som aldrig avstannar. De som går av försvinner på en gång, iväg från det skuggiga torget. Inte ens det vita, bastanta Stadsmuseet håller sig stilla utan förklarar på stora skyltar att det visst inte är här just nu utan på utflykt i staden i väntan på att ombyggnaden ska bli klar.

Och samtidigt som rörelsen tar musten ur betraktaren som ser alla försvinna så finns här ändå en slags hoppfullhet i förändringen i sig. Att själva byggandet, rivandet, dammandet visar på en ostatiskhet både i platsen och i samhället som väcker tankar om en vackrare framtid.

På informationsskylten beskrivs platsens historia, hur den byggts om gång på gång på gång, minst en gång per sekel, ja hur alla från drottning Kristina till graffiti-konstnärer haft en tanke på hur platsen kan vara tillsammans med staden. Inte samma tanke, gud bevars. Vem kan ha samma tanke om en plats som är i konstant rörelse? Men ändå, en tanke om att vi genom att förändra platsen, staden och oss själva kan bygga en bättre framtid.

Och bara en liten, liten bit därifrån, en smal gränd och några trappor uppåt med uppifrånperspektiv på allt som rör sig där nere i trafikkarusellen så är rörelsen inte längre stressig, rivningsarbetena inte längre fula. Allt är istället bara en del i den större förändringen som lovar att vi, även om vi inte alltid är säkra på att vi har de bästa idéerna, i alla fall försöker vårt bästa att förvandla staden till det bättre, kanske till och med skapa en plats med fläckar av skönhet där vi vill stanna till och vara istället för att bara gå konstant vidare.”

På kurs

Har varit i Stockholm på kurs i helgen. Kreativt skrivande. Och jag som aldrig tänkt att jag hade något skönlitterärt i mig har nu börjat fundera. För det var så roligt! Och det gick så bra. En av deltagarna började gråta när hon hörde en dikt jag skrev om henne (för att hon blev rörd alltså. Inte för att hon tyckte att den var kass).
Är inte sugen på att ta tag i vardagen imorgon. Vill bara skriva.

Det är jag och kronprinsessan liksom…

För två veckor sedan var jag på Smart Textiles i Borås och fick reda på att de hade haft besök av kronprinsessan för ett tag sedan. Och idag var jag på Volvo Bus Experience Center (där de visar sina coola elbussar) och fick höra att även där hade kronprinsessan varit och hälsat på. Ska bli spännande att se var vi stöter ihop härnäst 🙂

Vådan av heliga kor

Jag skrev ju att jag varit på Smart Textiles. Och så nämnde jag att de har så fantastiskt coola saker där. Och så har jag ”bara” 7000 tecken på mig. Idag är verkligen en dag när jag måste slakta heliga kor en masse i min text…

Sci-fi-fantasten på jobbet

Vissa dagar blir hon inom mig som älskar science fiction lite extra glad på jobbet. Som idag när jag fick en personlig guidad visning på Smart Textile i Borås och deras showroom där de har så übercoola framtids-saker att man knappt tror det är möjligt. Alla ni som har vägarna förbi Borås, gillar teknik, innovation och smarta framtidslösningar ska genast kolla upp deras öppettider!

Inspirerande jobb

Vissa jobb är bara s där lite vardagsgråa. Andra intervjuer är bara så fantastiska att man får nytt hopp om mänskligheten. Som idag när jag intervjuade hållbarhetschefen på ett av Sveriges mest välkända bolag – väldigt ambitiöst och väldigt inspirerande! Bra sätt att starta helgen på.

Ombytta roller

Idag var det jag som blev intervjuad istället för att själv ställa frågorna. Minst sagt ovant, men väldigt roligt!

Grym fredag

Har idag intervjuat tre grymt kunniga, intelligenta och tuffa kvinnor om nanoteknologi, e-handel och industrins framtida utmaningar. Så fruktansvärt intressant!

Att två av dem var från Norge så att jag fick avsluta arbetsveckan med att lyssna på norska gjorde ju inte saken sämre 🙂

E-handelsforum 2015

Idag är jag i Borås och täcker e-handelsforum 2015 för PostNords räkning. Massvis med spännande föredrag och mycket nya insikter att ta med till fler framtida artiklar om e-handel.

CSR och hållbarhet frilans-style

Jag jublar, jag skrattar, jag gråter när jag ser allt fantastiskt engagemang som strömmar ur mina medmänniskor och medföretag och medorganisationer de här turbulenta dagarna. Så många öppnar sina hjärtan och plånböcker för att ge till dem som inget har och visar samtidigt att även om de främlingsfientliga och empatilösa må vara högljudda så är vi andra desto fler.

Jag har försökt att göra mitt också med pengar till Radiohjälpen och insamlade kläder till de som kommer hit, men har också börjar fundera på vad jag som enskild frilans kan göra för att göra världen bättre även på lång sikt.

Som frilans har jag en liten del av medias makt, den makt som det är att avgöra vilka som får uttala sig om olika frågor. I förlängningen betyder det att jag kan vara med och påverka vilken bild allmänheten får av olika grupper.

Länge har jag varit medveten om det här när det gäller fördelningen kvinnor/män. Jag skriver mest om företagande/ekonomi/teknik, en bransch som i media domineras av vita, gärna medelålders, män. Men så är det inte i verkligheten. För om man bara anstränger sig några minuter extra går det alldeles utmärkt att hitta intervjupersoner som inte är män som ändå är minst lika relevanta och har minst lika mycket att säga som standardpersonen.

Och jag har lagt de där minuterna på att försöka hitta kvinnorna som kan uttala sig istället för männen. Nu har jag bestämt mig för att dessutom lägga de där extra minuterna på att hitta personer med utomnordisk bakgrund som kan prata ekonomi/teknik/företagande. För visst finns de. Och som skribent har jag ett ansvar för att lyfta fram hela det spektrum av människor som näringslivet består av. Och det ska jag försöka leva upp till.

Tipsa mig gärna om du vet någon företagare som inte har den traditionella vita manliga bakgrunden och som har en spännande historia att berätta!

Kontorsplats på Göteborgs bästa läge!

Två fina kollegor ska tyvärr lämna vårt grymma frilanskollektiv mitt i centrala Göteborg, så är du sugen på att skaffa kontor mitt i stan med schyssta kollegor, vackra rum och gratis kaffe tycker jag definitivt att du ska kontakta mig.

Var: vid Domkyrkan i centrala Göteborg

Tillgängligt: nu eller om några månader, det går att förhandla

Ingår: vackert luftigt rum med högt i tak, stabil förening, trevliga kollegor, fräscht kök, låg hyra, kaffe och te. Bredband finns såklart i lokalerna.

 

Hur var det man gjorde det här nu igen?

Tillbaka igen efter sju lediga somriga veckor där jag inte ställt klockan en enda dag (även om jag inte kunde låta bli att smygjobba lite, en jätteintressant artikel för Baluba Branded Content som ska bli riktigt spännande att skriva färdigt på!).

Men nu kör vi, först lite jobb åt Baluba som sagt, och åt Spoon, och Snick-Snack, och OTW. Det här kommer att bli en kul höst 🙂

Semesterstängt

NU…

…tar jag semester och är tillbaka igen den 10:e augusti. Ses då, och ha en riktigt skön sommar!

Vem, var, hur, när, varför?

Idag blir det intressant, heldagskurs i avancerad intervjuteknik i SJF:s regi.

Som frilans är det ju inte direkt så att det kommer in någon chef på kontoret med jämna mellanrum och säger att man ska gå på kurs, så då gäller det att säga det själv istället: ”Karin, vore inte det här en väldigt kul/intressant/lärorik/nyttig kurs för dig att gå på?”. Finns ingen som är så bra att man inte kan bli bättre 🙂

Guldbladet

Går igenom listan på vinnare i Guldbladet – riktigt kul att se att så många av tidningarna och byråerna jag brukar jobba med är med på listan!

Stort grattis Spoon, Baluba och OTW!

möte med framtiden

Ni vet hur det är, ibland träffar man människor där man bara blir totalt förstummad av vilken fantastisk person man har äran att få träffa. Så var det för mig idag. En ung trainee på ett av våra större företag skulle porträtteras, och så här i efterhand är jag helt förstummad. Trots att han bara är 24 år har han hunnit med mer än de flesta hinner under ett liv, och trots att han uppenbarligen är betydligt mer begåvad än de flesta andra av oss och har högt satta mål så har han en ödmjukhet som sopar mattan med allt va avundsjuka och missunsamhet skulle kunna heta.

Idag har jag träffat en av framtidens stora ledare, och jag känner mig hedrad.

Har jag sagt att jag är smyganglofil?

Ända sedan jag bodde i Brighton 1999 har jag varit helt såld på brittisk engelska. När någon pratar med en sådär riktigt distinkt, vackert uttal sitter jag som en fåne och bara lyssnar på ljuden som kommer, på diftongerna, på alla R som stoppas in där de ska och tas bort där de ska vara tysta.

Så gissa hur glad jag är idag när jag precis har pratat med cool ung trainee som dels pratar med en sådan vacker accent, dels räddar världen på sin fritid? Jag gissar att jag får skärpa mig på intervjun så att jag faktiskt lyssnar på vad han säger, inte bara hur han gör det.