Blogg

Solenergi på flaska

Idag ska jag göra en av vårens allra mest spännande intervjuer, med biträdande professor Kasper Moth-Poulsen på Chalmers Tekniska Högskola för Chalmers magasin. Kasper och hans forskargrupp har hittat ett sätt att kunna lagra solenergi i många månader, något som ger potential att använda solenergi året om. Ska bli riktigt kul att få sitta ner och prata med honom!

E-handelsbonanza

Är glad att jag fått hjälpa Svea Ekonomi med en serie artiklar om e-handel – ett intressant ämne som jag skrivit mycket om genom åren. Och som jag inte tröttnar på heller, det finns så många aspekter av det som är värda att lyssna. Själv ser jag mycket fram emot att titta på de olika alternativ för att minska mängden för stora/för många/för engångsaktiga förpackningar som börjar poppa upp under 2019.

Kossor i massor!

Ibland hamnar man på lite mer udda ställen på jobbet, som idag när jag skriver om kosläpp för Landshypoteks nyhetsbrev. Gulla med kalvar på jobbet är det inte alla som har lyxen att göra!

Kul samarbete!

Ofta skriver jag artiklar om hållbarhet, ekonomi, företagande, e-handel och alla möjliga andra ämnen som är ganska universella, och jag intervjuar experter som finns över hela Sverige (världen). Men nu har jag fått i uppgift av Västsvenska handelskammaren att hjälpa dem med en hel radda artiklar under våren – ska bli så kul att få fokusera på Göteborg och Västra Götaland, med tanke på hur mycket spännande som händer här!

Ett lysande hus

Jag har skrivit mycket om byggande och fastigheter för både Vasakronan och Skanska, något som har gjort att jag har fått se många hus från insidan som jag aldrig hade sett annars. Och idag var det dags igen, husesyn i Försäkringskassans nya lokaler i Skanskas fastighet Tändstickan 3 i Göteborg. Mycket roligt!

E-handelsforum

Idag är jag för Spoons räkning på e-handelsforum i Borås. Mycket spännande att höra talarnas olika vinklar på ämnet. Har skrivit en hel del om e-handel de senaste åren så det är kul att följa utvecklingen!

Ny kund: Resumé

Är mycket stolt och glad över att bli tillfrågad av Resumé att skriva artiklar för dem! Ska bli spännande att titta närmare på reklambranschen ur deras synvinkel.

Ny hemsida!

Eller ny och ny, innehållet är densamma, däremot har grymma formgivaren Hillevi Herzog på Small Agency gjort om utseendet så att sidan ser ut att höra hemma i 2018 snarare än stenåldern. Stort tack Hillevi!

Models Inc

Extraknäcker som fotomodell när grymma kontorsgrannarna på Hellbjörn Schedwin vill testa ny kamera. Så roligt att för en gångs skull få se lite allvarlig (nästan svår?) ut på en bild. Foto: Kajsa Schedwin

SparaSpara

SparaSpara

Blommor och blommor

Japp, jag skriver i vanliga fall om ekonomi, arbetsliv, industri, teknik, företagande, pensioner, marknadsföring med mera med mera liknande ämnen.

Men ibland så får jag de där mer lite udda uppdragen, som att skriva en artikel om förodling (alltså att så frön i små lådor inomhus under vårvintern för att sedan plantera ut dem som färdiga plantor när värmen kommer). Något som innebar en intervju med Ulf på Nelson Garden som lever sitt intresse för de här små frönas grobarhet. Och oj vad han kunde! Och oj vad han var inspirerande! Och oj vad jag lärde mig! Vänta bara vilka fina plantor som kommer att växa i min trädgård nästa sommar!

Nytt kontor!

Efter fyra fina år på kontoret på Kyrkogatan var det dags att skaffa ny utsikt. Från och med idag har jag den fantastiska lyxen att få ha min arbetsplats på Förlagshuset, Lagerhuset, hamnen, Göteborg, Världen. Utsikt mot vägg i gult 70-talstegel utanför fönstret är utbytt mot panorama över älven, Masthuggskyrkan, Sjömanshustrun och så Älvsborgsbron borta vid horisonten. Lycka!

Hemma igen

Hemma igen, och direkt ut med duktiga Sören Håkanlind för att göra uppdrag för Vinnovas tidning Innovation på Astra Zeneca BioVenturehub. Kul! Fast vädret var betydligt roligare där jag var igår…

Sällskapsresan…

…är min nya arbetsplats. Eller nej, så illa är det inte. Men eftersom min man har reumatism och behöver värmebehandling under vintern har hela familjen tagit sitt pick och pack och flyttat till Gran Canaria i en och en halv månad i vinter. Kasper rehabar, barnen går i svenska skolan och jag sitter på balkongen och jobbar på för fullt. Funkar hur bra som helst, med tanke på att Spanien tillhör EU så funkar mobil och surf som det ska, och tidsskillnaden på bara en timme ställer inte heller till några problem. Mycket roligt att testa att äventyra med familjen när det ändå inte spelar någon roll om jag sitter och skriver på ett kontor i Göteborg eller på en balkong i San Agustin.

PS. det är ingen idé att bryta sig in i vårt hus där hemma, där bor fina vänner under tiden vi är borta.

Hej måndag!

Alltså, att starta en måndagsmorgon med att få tre mail från tre olika uppdragsgivare som alla tre är jättenöjda med torsdagens och fredagens lämningar – det kan jag leva med 🙂

Och så skiner solen, dessutom!

”Superintressant!” ”Bra jobbat!” ”Det känns väldigt stabilt att jobba med dig!”

Alster nummer tre

Och det sista. Vi kursdeltagare hade alla fått i uppgift att ta med en sak som betyder något för oss, en sak med historia. Den fick vi berätta för en annan kursdeltagare, som sedan fick i uppgift att på fem minuter skriva en text om oss utifrån den berättelsen. Det här är min text om min kurskompis, hennes dotter och ett slitet litet gosedjur:

”En stor, en liten och ett lejon.

En treenighet som tillsammans jobbar på och hittar styrkan i varandra.

Styrkan att våga utveckla mamman till att nå nya mål och därigenom en ny tillvaro för dem alla tre.

Styrkan att våga kämpa för dotterns rätt att ta vara på sin superkraft.

Och styrkan i en stor liten sjuåring som själv tar fram nål och tråd och lagar det skadskjutna lejonet så att treenigheten blir hel igen.”

Alster nummer två

Alster nummer två från helgens kurs. Uppgiften: skriv en krönika på 2500 tecken. Du har tjugo minuter på dig. (och förlåt alla kära vänner i Stockholm, den är inte personligt menad 🙂

”Och när kommer du till Stockholm nästa gång då, så att vi kan ta en lunch?”

Frågan är lika vanlig som den är irriterande. Framförallt är det självklarheten som kliar som ett myggbett i öronen. ”När kommer du till Stockholm nästa gång?”.

Alla som bor och jobbar någonstans utanför Mälardalens centrum har fått den. Telefonsamtalet flyter på bra, samarbetet har gått fint med kollegan i Stockholm och nu sitter man där och pratar och skissar på de sista detaljerna. Deadline är nära, projektet ska snart avslutas och förmodligen ligger det bara snälla avsikter bakom. Lite som när man springer på en gammal kompis från skolan som man inte har sett på länge – ”Hej, hur är läget med dig, vad gör du nuförtiden, vi måste ta en lunch någon dag.”

När. Kommer. Du. Till. Stockholm.

När. Som om det vore en självklarhet att alla människor som inte råkar bo i huvudstaden konstant längtar dit. Konstant har resplaner på gång, konstant måste dra sig till denna metropol där allt i riket händer och som ingen kan klara sig utan en längre tid.

Och ja. Självklart händer det mer i Stockholm än i Korpilombolo. Självklart är det fler människor som har ärenden till en stad i miljonklassen än till en liten by ute på landet. Och självklart är det fler företag som har sina huvudkontor i Stockholm än i Göteborg.

Men det är lika långt åt andra hållet.

Bara för att Stockholm finns är det inte säkert att jag behöver åka dit.

Inte ”de närmsta månaderna”. Inte ”under hösten”. Inte ”nästa gång”.

Om bara ordföljden vändes. Om bara ”När” byttes mot ”Har du några planer på” så skulle frågan inte alls skava på samma sätt, inte skava alls faktiskt. Då skulle det inte finnas några förväntningar på att din hemmaplan är mycket viktigare än min hemmaplan, att din hemort är en så mycket mer självklar mötesplats än min och ett underförstått budskap om att jag hela tiden hyser en längtan till din plats på jorden som du inte behöver återgälda.

Jag vet, det är inte världens undergång. Det är ingen som far illa av det här oskicket, ingen som dör eller svälter ihjäl. Men det är ett skavsår i själen, en irritation över att hela tiden få höra att platsen där du bor är det självklara och mitt det sekundära.

Jag bor här. Jag har en hel värld att upptäcka. Och det är inte alls säkert att de resor som står i min kalender med nödvändighet måste innebära en sväng via Stockholm.

Alster nummer ett

Tänkte jag skulle lägga ut vad jag skrev på kursen i helgen. Det här var lunchuppgiften dag ett: gå ut på gatorna runt Slussen, iaktta vad ni ser och skriv sedan cirka 2500 tecken. Jaget ska vara närvarande men inte synligt.

(jag vet att den är på gränsen till klyschvarning, men betänk att jag bara hade en lunchrast på mig att äta, iaktta och få ihop något på pappret):

”Kan en byggarbetsplats egentligen vara vacker? Besöker du Södermalmstorg en råkall, om än solig, novemberdag är svaret väldigt tveksamt.

Allt är grått. Inte på något mjukt, dimmigt sätt utan med en betonghård stämpel som går igen i allt från mark till hus till ljudet från slagborren som bit för bit håller på att riva ner Kolingsborg. En grå bob cat åker omkring i det grå dammet och samlar ihop de kantiga grå bitarna som samlats i skräpiga grå högar längs med slagborrens väg.

Och överallt staket. Höga staket med skrikande skyltar i orange som i korthuggna ordalag förklarar att det är tillträde förbjudet, att gångtrafikanterna hänvisas och att vägen minsann upphör så var så god och flytta på dig. Flytta på dig.

Inte konstigt att allt är i rörelse. Människorna går, springer, cyklar, hoppar, ingen står still, inte ens de som står i busskuren och väntar på att nästa blå buss ska stanna till är mentalt just här på Södermalmstorg. För vem vill egentligen stå här i alla bullriga bussljud och all grå betong? Inte undra på att de redan är på väg någon annanstans via telefonerna de kramar i sina händer.

Bussarna kommer som på ett löpande band, stannar släpper av släpper på gasar och åker i en rörelse som aldrig avstannar. De som går av försvinner på en gång, iväg från det skuggiga torget. Inte ens det vita, bastanta Stadsmuseet håller sig stilla utan förklarar på stora skyltar att det visst inte är här just nu utan på utflykt i staden i väntan på att ombyggnaden ska bli klar.

Och samtidigt som rörelsen tar musten ur betraktaren som ser alla försvinna så finns här ändå en slags hoppfullhet i förändringen i sig. Att själva byggandet, rivandet, dammandet visar på en ostatiskhet både i platsen och i samhället som väcker tankar om en vackrare framtid.

På informationsskylten beskrivs platsens historia, hur den byggts om gång på gång på gång, minst en gång per sekel, ja hur alla från drottning Kristina till graffiti-konstnärer haft en tanke på hur platsen kan vara tillsammans med staden. Inte samma tanke, gud bevars. Vem kan ha samma tanke om en plats som är i konstant rörelse? Men ändå, en tanke om att vi genom att förändra platsen, staden och oss själva kan bygga en bättre framtid.

Och bara en liten, liten bit därifrån, en smal gränd och några trappor uppåt med uppifrånperspektiv på allt som rör sig där nere i trafikkarusellen så är rörelsen inte längre stressig, rivningsarbetena inte längre fula. Allt är istället bara en del i den större förändringen som lovar att vi, även om vi inte alltid är säkra på att vi har de bästa idéerna, i alla fall försöker vårt bästa att förvandla staden till det bättre, kanske till och med skapa en plats med fläckar av skönhet där vi vill stanna till och vara istället för att bara gå konstant vidare.”